Länsstyrelserna i Örebro, Jönköping, Västra Götaland och Östergötland har tillsammans
med Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium och Vätternvårdsförbundet utarbetat planer för
att följa signalkräftans utveckling i Vättern.
Signalkräftan är en främmande art i Vättern (och i Sverige) och introducerades 1969 i Alsen i norra Vättern. Dess påverkan på Vätterns ekosystem är för närvarande oklar. För att få en
bättre bild av beståndets storlek, utbredning och även söka finna en lämplig resursförvaltning genomfördes ett
kräftprovfiske 2007. Fisket har finansierats av Vätternvårdsförbundet, samt statliga fiskevårdsmedel via Länsstyrelsen i Örebro och Länsstyrelsen i Jönköping,
där den senare även varit ansvarig för det praktiska utförandet och utvärderingen. Det genomförda kräftprovfisket var en uppföljning av föregående kräftprovfiske 2003.
Provfisket 2007 genomfördes på 35 transekter runt sjön med ca 10 km mellanrum. Sammanlagt blev det 1581 mjärdnätter fördelade på 159 st. s.k.10-burarslang. Provfisket bedrevs
på mellan 2,5 och 59 meters djup. Skillnaden jämfört med 2003 års undersökning är att 3 transekter kring Visingsö har tillkommit.
Sammanlagt fångades 11289 st signalkräftor och dessa förekom på 83 av de 159 lang som lades ut. Medelfångst per ansträngning i hela sjön var 7,1 st/mjärde och natt, jämfört med 5,1 st/mjärde 2003. Medellängden på de längdmätta kräftorna var 102 mm (95 mm 2003) och medelvikten 43 g. Andelen signalkräftor > 99 mm var 51 % (40 % 2003). Ökningen av fångst per ansträngning var mest markant i norra delen av Vättern, medan vissa lokaler, till exempel Forsaviken, Motalaviken och Vadstena, uppvisade en minskning. Längre söderut var förändringarna överlag av lägre magnitud, undantaget Omberg (ökning) och östra Visingsö (minskning).
De nytillkomna lokalerna förklarar inget av den uppåtgående trenden gällande fångst per ansträngning. På dessa lokaler hade mjärdarna en genomsnittlig fångst på 0,25 st kräftor per
mjärdnatt. En överrepresentation av individmätta kräftor från djupzon 0-6 meter kan delvis förklara ökningen i medelstorlek. Dock har medellängden ökat i alla djupzoner utom 6-10
m. Ökningen i medellängd och medelfångst per ansträngning skulle också kunna vara en effekt av att provfisket under 2007 började tidigare på säsongen, vilket innebar att fisketrycket,
från framförallt allmänheten, var lägre på de provfiskade lokalerna då vi påbörjade vårt kräftprovfiske. Dessutom började provfisket på de transekter med högst tätheter. Vid
allmänhetens kräftpremiär den 10 augusti hade redan de 16 transekter med högst medelfångst per ansträngning provfiskats. Det är dock svårt att kvantifiera effekten av allmänhetens fiske, men en viss effekt borde det medföra i form av utgallring av de godkända kräftorna
>99 mm. De största tätheterna av kräftor fanns, liksom 2003, i norra och nordöstra Vättern. För att bortse från effekterna av lokalens placering gjordes en ANCOVA för att
testa vilken av de ingående faktorerna djup, temperatur och bottentyp som var viktigast för fångstresultatet. 54,5 % av variationen förklarades av modellen och bottentyp var den enskilt viktigaste faktorn. Stenbotten var den bottentyp som resulterade i högst fångst per ansträngning. Fångst per ansträngning var störst på djupintervallet 6-10 meter, medan fiske på djup större än 20 meter resulterade i signifikant lägre fångst per ansträngning än grundare djupzoner.
Medellängden minskade med ökande fångst per ansträngning. Den högsta medellängden bland kräftorna återfanns på 0-6 meters djup. Medellängden var signifikant högre på stenbotten
än på fast/hårdbotten. Hanar var signifikant större än honor.
Det var en signifikant skillnad i medelfångst per ansträngning mellan lokaler med inslag av skadade kräftor (där fångst per ansträngning var högre) och de lokaler som saknade kräftor
med synlig skada. Dessutom ökade skadefrekvens och sjukdomsfrekvens med ökande djup och var högst på fast/hård-botten.
En modell har utarbetats för att skatta biomassan signalkräfta i Vättern. En stor osäkerhetsfaktor är vilken fångsteffektivitet en mjärde har. Dessutom är biomassa beräknat endast på
områden med djup ner till 20 meter eftersom djupkurvor saknas mellan 20 och 50 meter, ett djupintervall där fångst/ansträngning skiljer sig drastiskt mellan grundare och djupare vatten. En mera rättvisande biomassauppskattning hade givetvis erhållits om biomassan kunnat skattas ner till 50 meters djup, då kräftor faktiskt fångades på djup ner till dryga 50 meter. Då fångstarean 60 m2 per bur användes beräknades det finnas ca 3800 ton signalkräfta i Vättern. I beräkningen ingår inte norra Vätterns skärgårdsområde, då tillförlitliga
data saknas från denna del av sjön. Biomassan kräftor >99 mm, det vill säga över gällande minimimått, beräknades vara ca 2600 ton eller ca 70 %. Intressant ur förvaltningssynpunkt
är även att beräkna biomassan kräftor på allmänt vatten. Resultatet blir då ca 2600 ton, d.v.s. ca 70 % av kräftbiomassan förekommer på allmänt vatten. Vid en jämförelse av total biomassa med biomassa på allmänt vatten bör man dock notera att hela norra skärgården
(som endast utgörs av enskilt vatten) är undantagen från jämförelsen. Biomassan kräftor större än 99 mm på allmänt vatten beräknades till ca 1800 ton, vilket motsvarar ca 70 % av
kräftbiomassan på allmänt vatten.
Det fanns ingen skillnad i tätheter på lokaler som angetts vara rödinglekplatser jämfört med kontrollokaler (jämförbara lokaler med avseende på djup och substrat). Däremot var det en signifikant skillnad i medellängd på rödinglekplatserna jämfört med kontrollokalerna, där kräftorna på kontrollokalerna hade en något högre medellängd. Utifrån resultaten från biomassaberäkningarna uppskattas det finnas kräftor på 31 av 32 platser med observerad
rödinglek. Den enda rödinglekplats som saknade kräftförekomst var Flisen.