Gruvhantering i norra Vätterns område har verksamt under flera århundraden. Brytningen tog accelererad fart under mitten av 1800-talet och dess påverkan på miljön var påtaglig under tidigt 1900-tal. Idag sker dock verksamheten under betydligt mer kontrollerade förhållanden och med förhållandevis små miljöeffekter.

Till norra Vättern beräknas ca 3-4 ton zink per år transporteras till Kärrafjärden medan ca 15 ton rinner ut. Varifrån kommer en sådan stor tillförsel? Vätternvårdsförbundets metallgrupp
har under ett par års tid inriktat sig på att finna punktkällor i norra Vätterns tillrinningsområde. Ett av dessa potentiella objekt är en f d deponi av vaskmull från anrikningen av malm. Deponin är idag en golfbana vilket är ett resultat av efterbehandling av ett stort vaskmullslager. Vaskmullen tippades tidigare rakt ut i Vättern med troligen stort
läckage av allehanda tungmetaller. Området täcktes och blev sedermera till golfbanan i Åmmeberg. Under ca två års tid har Vätternvårdsförbundet försökt belägga läckaget från
denna deponi och jämfört resultatet med tidigare studier.
Det förefaller vara ytterst lite metaller som läcker ut från deponin, endast ett par procent jämfört med andra källor undersökta källor. Tillfredsställande är att denna deponi tycks
fungera väl, mycket tack vare ett högt pH i dess inre. Mindre tillfredsställande är att det finns någon annan källa utanför vår vetskap som ligger och läcker…

På uppdrag av Vätternvårdsförbundet