Gutefår och Vänekor. Foto: Länsstyrelsen Västra Götalands län

Gutefår

På Gotland har gutefåret funnits i årtusenden. Rasen var fortfarande vanligt förekommande under slutet av 1800-talet, men på 1940-talet återstod endast 10-20 djur. Genom en räddningsaktion bevarades fåret och är numera åter ganska vanligt.

Gutefåret är väl anpassat till vårt kalla och hårda klimat. Djuren går i flock och är gärna ute året runt. Även tackorna har horn.

Väneko

Den ko som förr fanns i stora delar av södra Sverige - den så kallade allmogekon - troddes länge vara utdöd. Men för några år sedan hittades en liten besättning hos en bonde i Väne-Ryr i nordvästra Västergötland. Han hade envist hållit fast vid sina förfäders gamla typ av ko. Kon kallas numera, efter fyndorten, för Väneko.

Vänekor är spänstiga, tåliga och har oftast en vit rand längs ryggraden.

Bohuskulla

Vi har numera även ett fåtal bohuskullor vid Hornborgasjön. Bohuskullan är en gammal allmogeko. Den har sitt ursprung på Kynnefjäll i nordligaste Bohuslän. Därav namnet. Bohuskullan är egentligen en variant av den kanske mer välkända fjällkon. Både bohuskullan som fjällkon är tåliga djur, vana vid karga marker och magert bete.

Bohuskulla. Foto: Länsstyrelsen Västra Götalands län

Göingeget

Förr i tiden var geten ett mycket vanligt husdjur. Geten var den fattiga människans ko. I takt med det ökande välståndet försvann getterna. I södra Sverige var Göingegeten populär. Göingegeten är något större än lantrasgetterna i norra Sverige.

Under tid befarades Göingegeten vara helt utrotad, men för tjugo år sedan återfanns några djur på en gård i norra Skåne. Idag finns drygt 100 Göingegetter. Några få av dessa betar vid Hornborgasjön.

Göingegeten Markoolio. Foto: Kent-Ove Hvass

Lantraser

I årtusenden har vi haft husdjur i Sverige. Med tiden har de anpassat sig till olika lokala förhållanden - och nya raser bildats. Djuren är ofta anpassade att klara hårt klimat, magert bete och dåligt med vinterfoder.

Många lantraser har dött ut eller avlats bort under de senaste hundra åren, och med dem har vi naturligtvis förlorat en mängd värdefulla egenskaper.

För att bevara de återstående lantrasernas egenskaper bör djuren även i fortsättningen leva under samma förhållanden som en gång format dem. Därför är de tåliga vänekorna som gutefåren synnerligen lämpliga som naturvårdare, som här vid Hornborgasjön.

Genom en välskött avel, inriktad på bevarande och undvikande av felaktiga korsningar, kan raserna räddas trots att bara ett fåtal individer återstår av varje ras.

De djur som finns inom avelsprogrammet räknas som genbank. Därutöver finns det ofta fler djur. För att en ras ska vara räddad räknar man med att ska finnas minst 500 djur i en genbank.